Saknad

Visst är det skumt hur vissa saker helt plötsligt kan komma över än, utan att man tänkt så mycket på det under en längre tid. Så var det för mig nyss i alla fall. Satt o tänkte lite på att Malin frågat om jag ville följa med och rida idag, och så kom jag o tänka på en häst som jag skötte om för flera år sedan, Tinto, världens snällaste och mysigaste häst. Han hade en sådan personlighet, kul grejer för sig liksom. När man skulle hämta honom i hagen fick man oftast räkna med att det tog lite extra tid eftersom han alltid ville mysa först, han körde alltid in huvudet under armen på mig så att jag skulle klia honom i pannan en stund. När vi sen skulle gå ur hagen så la jag oftast bara grimskaftet över nacken på honom och så följde han mig som en hund, gick alltid med nosen tryckt mot ryggslutet på mig.
Han älskade att bada! En vårdag så bestämde jag och Malin oss för att rida ut, vårens första långtur. Vi red först upp till sjön vid Nygård, minns inte vad den heter nu dock. Gick ut lite i vattnet för att hästarna skulle få plaska lite. Och jäklar vad dem höll på, stod och plaskade och Tinto körde ner nosen o blåste bubblor typ. Soraya och Malin tröttnade ganska snart och gick upp på stranden igen och bad mig komma upp. Jag skänklade allt jag kunde men han vägrade röra på sig, bara stod och plaskade. Malin red i vattnet igen och försökte dra upp honom, istället började han backa längre ut och helt plötsligt så la sig tokstollen ner i vattnet, med sadel och mig på! som tur var va det bara knähögt, men iskallt! Jag har aldrig sett Malin skratta så mycket under hela den tiden som vi  har känt varandra och det är nog snart 14 år!
Jag har så många fina minnen av den hästen, han var min bästa vän, låter konstigt va, men så var det. Ibland kändes det som om han verkligen förstod mig.
Men Tinto var sjuk, han hade problem med lungorna, hostade väldigt mycket, och detta satte sig på hjärtat tillslut, han fick blåsljud på det och veterinären på Åby dömde ut honom. Jag tror jag grät tre dagar i sträck när jag fick beskedet. Vi fick en sista dag tillsammans, en sista uteritt. Han fick bara skritta på grund av hostan, o jag kände hur det riktigt ryckte i honom när vi var på våra gamla galoppvägar. Att hålla in honom då, när jag kände att det ända han ville var att springa fritt och vara lycklig, var riktigt svårt.

Tinto avlivades i oktober 2004, och jag saknar honom fortfarande, han har satt ett avtryck i mitt liv.